BMW 320i - Packningen är stuvad. Passagerarna på plats. En gråkulen marseftermiddag sätter vi av längs krokiga, knixiga stråk med tresiffriga vägnummer. Men nya 3-serien tål utmanande vägar. I generation efter generation har den lilla bayraren utmärkt sig som en körmaskin av högsta klass. I 3-seriens historia – som går tillbaka till 1982 – finns en hel del tävlingssegrar.
BMW tillkännager stolt, att den nya modellen har slagit den gamla med hela nio sekunder på Nürnburgrings 20,8 km långa nord-slinga och gjort varvet på 8 min 49 sek. Sånt är nog viktigt att veta för BMW-köparna.
Trots att nya 3-serien är både större och mer tekniskt avancerad än föregångaren, har den inte blivit dyrare. Tvärtom. Jämfört med gamla 320 är den nya 20 000 kr billigare! Även bayrarna har upptäckt att bilvärlden börjar fyllas av kompetenta konkurrenter och vågar inte längre ta ut rövarpriser. Med en prislapp på 251 000 känns nya 320i som prisvärd.
Till saken hör dock att gamla 320 hade en sexcylindrig motor. Den nya har en fyrcylindrig maskin som är en vidareutveckling av gamla 318-motorn. Men dess 150 hästar gör sannerligen inget dåligt jobb och är dessutom ganska billiga att mata. Gamla 3-serien var en tid den mest sålda så kallade premiumbilen i Europa. Här hemma har den aldrig kommit så högt. Svenskarna köper hellre svenska vagnar och gärna Volvo S60. Den var 11:e mest sålda bil här hemma i fjol. BMW 3-serien kom på 22:a plats.
BMW har konstaterat, att medellängden ökar med en millimeter per år och har anpassat 3-serien efter det. Att 3-serien är byggd för att passa långa drasuter står strax klart för testlagets kortaste medlem (158 cm). Trots att ratten går att justera både i längd och höjd och stolen kan hissas blir körställningen fel.
Den som är liten och måste sitta högt och långt fram hamnar med ögonbrynen i obehaglig närhet av vindrutans övre kant. Där kommer solen åt ögonen även mitt på dagen och solskyddet måste ständigt vara nedfällt. Ute på vägen går det väl an men i stan blir det knepigt med sikten. Även S60 har en starkt bakåtlutad framruta, men har fått till en bättre ergonomi. Föraren sitter längre in i bilen och taket skyddar mot sol. I Volvo känner sig en kort person mer hemmastadd och inte, som i BMW:n, som om man tagit på sig en för stor rock.
Men det verkar som om designteamet plötsligt ledsnade när de var framme vid aktern och slängde över jobbet till ett gäng amatördesigners från Japan. Bakdelen är tung och svullen och de ledset vinklade och lätt vindögda bakljusen gör inget för att lätta upp den japanska looken.
Men karossen rör sig smidigt i fartvinden. Något vindbrus är knappt hörbart och det är lite farligt. 3-serien är en fartlögnare. Bilen är riktningsstabil som en klippa och gasen lättrampad. Utan att föraren märker det kan bilen ”smyga” upp i farter som är långt ifrån vad som tillåts. Man måste ständigt hålla ett vakande öga på hastighetsmätaren.
Volvo S60 har en helt annan körkaraktär än den ettrige bayraren. Det märks så fort man slår ned baken i ett säte. Komforten är betydligt mjukare och den mjuka känslan går igen i det mesta. Jämfört med BMW:s kortslagiga och precisa reglage verkar Volvos rattspakar nästan sladdriga. Styrningen är betydligt lättare och kan kännas lite slapp för den som kliver över från den hårdstyrda BMW:n. Den femcylindriga motorn har lite sävligare karaktär än den tyska hetsiga fyran.
Båda bilarna är standardutrustade med sladdhämmare. Volvos går mer sällan in än BMW:s. Bakhjulsdrift och halt väglag går ju inte så bra ihop. BMW:s sladdsystem har dock två nivåer. Det går att stänga av lite halvt, vilket tillåter bilen att bli lite yvigare i bakvagnen. När det börjar gå för mycket på tvären griper dock elektroniken in. När BMW har tömts på folk och prylar är den inte så trevlig längre. Kupén ser ut som om bilen stått med rutorna öppna i blåsväder. Den svarta klädseln är full med damm, hår och småskräp och plastpanelerna är grårandiga av lort. Kupén ser snaskig ut.
Kanske finns anledning rucka på föreställningen om bayersk toppkvalitet. Inte bara de svårstädade tygerna i kupén vittnar om besparingsiver. Motorhuvens undersida och bakluckans insida är till exempel bara fult grundlackade. Även BMW måste i dag börja priskonkurrera för att kunna kränga bilar. I grundpriset ingår dock det mesta som en vanlig köpare kan klara sig med. Det viktigaste är kanske säkerhetsutrustningen.
Det skiljer 2 100 kronor i inköp mellan de båda konkurrenterna, förutsatt att köparen kan avhålla sig från extra prylar (fast BMW behöver en farthållare för 2 600 kr). BMW har ett diffust rykte om sig att vara dyr i drift, men den uppfattningen finns inget belägg för. 3-serien åtföljs av hela 8 000 mils fri service och på den tiden blir Volvo direkt över 9 000 kronor dyrare. En titt i reservdelslistorna visar att prylarna säljs betydligt billigare hos BMW än hos Volvo. Försäkringen (hos Folksam) är också lägre.
BMW tillkännager stolt, att den nya modellen har slagit den gamla med hela nio sekunder på Nürnburgrings 20,8 km långa nord-slinga och gjort varvet på 8 min 49 sek. Sånt är nog viktigt att veta för BMW-köparna.
Trots att nya 3-serien är både större och mer tekniskt avancerad än föregångaren, har den inte blivit dyrare. Tvärtom. Jämfört med gamla 320 är den nya 20 000 kr billigare! Även bayrarna har upptäckt att bilvärlden börjar fyllas av kompetenta konkurrenter och vågar inte längre ta ut rövarpriser. Med en prislapp på 251 000 känns nya 320i som prisvärd.
Till saken hör dock att gamla 320 hade en sexcylindrig motor. Den nya har en fyrcylindrig maskin som är en vidareutveckling av gamla 318-motorn. Men dess 150 hästar gör sannerligen inget dåligt jobb och är dessutom ganska billiga att mata. Gamla 3-serien var en tid den mest sålda så kallade premiumbilen i Europa. Här hemma har den aldrig kommit så högt. Svenskarna köper hellre svenska vagnar och gärna Volvo S60. Den var 11:e mest sålda bil här hemma i fjol. BMW 3-serien kom på 22:a plats.
BMW har konstaterat, att medellängden ökar med en millimeter per år och har anpassat 3-serien efter det. Att 3-serien är byggd för att passa långa drasuter står strax klart för testlagets kortaste medlem (158 cm). Trots att ratten går att justera både i längd och höjd och stolen kan hissas blir körställningen fel.
Den som är liten och måste sitta högt och långt fram hamnar med ögonbrynen i obehaglig närhet av vindrutans övre kant. Där kommer solen åt ögonen även mitt på dagen och solskyddet måste ständigt vara nedfällt. Ute på vägen går det väl an men i stan blir det knepigt med sikten. Även S60 har en starkt bakåtlutad framruta, men har fått till en bättre ergonomi. Föraren sitter längre in i bilen och taket skyddar mot sol. I Volvo känner sig en kort person mer hemmastadd och inte, som i BMW:n, som om man tagit på sig en för stor rock.
Men det verkar som om designteamet plötsligt ledsnade när de var framme vid aktern och slängde över jobbet till ett gäng amatördesigners från Japan. Bakdelen är tung och svullen och de ledset vinklade och lätt vindögda bakljusen gör inget för att lätta upp den japanska looken.
Men karossen rör sig smidigt i fartvinden. Något vindbrus är knappt hörbart och det är lite farligt. 3-serien är en fartlögnare. Bilen är riktningsstabil som en klippa och gasen lättrampad. Utan att föraren märker det kan bilen ”smyga” upp i farter som är långt ifrån vad som tillåts. Man måste ständigt hålla ett vakande öga på hastighetsmätaren.
Volvo S60 har en helt annan körkaraktär än den ettrige bayraren. Det märks så fort man slår ned baken i ett säte. Komforten är betydligt mjukare och den mjuka känslan går igen i det mesta. Jämfört med BMW:s kortslagiga och precisa reglage verkar Volvos rattspakar nästan sladdriga. Styrningen är betydligt lättare och kan kännas lite slapp för den som kliver över från den hårdstyrda BMW:n. Den femcylindriga motorn har lite sävligare karaktär än den tyska hetsiga fyran.
Båda bilarna är standardutrustade med sladdhämmare. Volvos går mer sällan in än BMW:s. Bakhjulsdrift och halt väglag går ju inte så bra ihop. BMW:s sladdsystem har dock två nivåer. Det går att stänga av lite halvt, vilket tillåter bilen att bli lite yvigare i bakvagnen. När det börjar gå för mycket på tvären griper dock elektroniken in. När BMW har tömts på folk och prylar är den inte så trevlig längre. Kupén ser ut som om bilen stått med rutorna öppna i blåsväder. Den svarta klädseln är full med damm, hår och småskräp och plastpanelerna är grårandiga av lort. Kupén ser snaskig ut.
Kanske finns anledning rucka på föreställningen om bayersk toppkvalitet. Inte bara de svårstädade tygerna i kupén vittnar om besparingsiver. Motorhuvens undersida och bakluckans insida är till exempel bara fult grundlackade. Även BMW måste i dag börja priskonkurrera för att kunna kränga bilar. I grundpriset ingår dock det mesta som en vanlig köpare kan klara sig med. Det viktigaste är kanske säkerhetsutrustningen.
Det skiljer 2 100 kronor i inköp mellan de båda konkurrenterna, förutsatt att köparen kan avhålla sig från extra prylar (fast BMW behöver en farthållare för 2 600 kr). BMW har ett diffust rykte om sig att vara dyr i drift, men den uppfattningen finns inget belägg för. 3-serien åtföljs av hela 8 000 mils fri service och på den tiden blir Volvo direkt över 9 000 kronor dyrare. En titt i reservdelslistorna visar att prylarna säljs betydligt billigare hos BMW än hos Volvo. Försäkringen (hos Folksam) är också lägre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar