DODGE Caliber 2,0 SXT

DODGE Caliber 2,0 SXT - Två intressanta nykomlingar i den snabbt växande skaran av kompakta crossover-modeller är japanska (fast engelskbyggda) Nissan Qashqai och amerikanska Dodge Caliber. Det är också två bilar som, var och en på sitt sätt, har extra stor betydelse för sina svenska importörer.

Båda har siktet inställt på att slå sig in i Golfklassen, Sveriges mest konkurrensutsatta bilsegment. En knepig uppgift, som Nissan och Dodge attackerar med samma metod: en aggressiv marknadsföring som i första hand riktar sig mot ungdomliga köpare.

Nissan har dessutom tvingats offra en del annonspengar på att lära tänkbara kunder vad den nya bilen egentligen heter. Det knepiga modellnamnet är lånat från en nomadstam i sydvästra Iran och uttalas ”Kash-kai”. Inte lätt att veta utan facit. Dodge, å sin sida, lanserar glatt Caliber som klassens svarta får. Uppenbarligen har reklamtextens författare inte riktigt klart för sig vad uttrycket innebär. För han/hon kan väl ändå inte mena att Dodgen är klassens mest misslyckade bil?

Att förflytta sig från Calibers innandöme till Qashqais kupé är som att göra en kvalitetsmässig klassresa. Dörrklangen är dovt solid, detaljarbetet välgjort och materialvalen ligger på en helt annan nivå än i den amerikanska bilen. Nissan vinner ronden på knock out. Även den yttre byggprecisionen är av hög klass, precis som det brukar vara hos asiatiska tillverkare. Här finns inga snedmonterade lister, dörrar eller bakluckor utan allt sitter på millimetern där det ska.

Fjädringskomforten är utmärkt på de flesta underlag och bullernivån klart anständig. Det gör Qashqai till en överraskande behaglig bil att åka i. Däremot är den inte särskilt spännande att köra. Styrresponsen är bara medelmåttig och motorkaraktären är mer arbetshäst än sprinter. När den ”lekfulla sportigheten” utvärderas på ett av testslingans krokigaste partier svajar den höga karossen rejält i de utmanande böjarna.

I de snabba och tvära svängarna på testslingans krokiga fartsträcka kränger Dodgen något mindre än Qashqai. Den är också aningen rappare och lydigare i styrreaktionerna och understyr inte fullt lika tungt som sin japanska konkurrent. Fast sportig. Nej, knappast. Qashqai och Caliber har kör-egenskaper och väghållning som duger bra för vardagsbruk. Men jämfört med en konventionell bil i övre delen av Golfklassen får de stryk i de flesta moment där de dynamiska egenskaperna sätts på lite tuffare prov.

Dodgens kaross har dessutom marknadens kanske högsta midjelinje. Sidorutorna är inte stort mer än 30 centimeter höga och utsikten därefter. De barn som trivs i Calibers baksäte får man nog leta länge efter, om de överhuvudtaget finns. Qashqai lär inte heller bli någon favorit hos det uppväxande släktet. Även den är i första hand designad för att se massiv ut och inte för att de åkande ska se ut. Men sidorutorna är i alla fall några centimeter högre än i Dodgen.

I Caliber sitter en smidigt fungerande steglös automatlåda (CVT = Continuously Variable Transmission) som standard. Enda skönhetsfläcken är att motorn ylar elakt vid hårda gaspådrag innan lådan ”hinner i fatt” det höga varvtalet. CVT:n har även ett manuellt läge med sex steg. Nissan växlas manuellt med en sexväxlad låda. CVT-låda finns som tillval och kostar 14 000 kronor extra. Så likvärdigt utrustade är det Qashqai som är den dyrare av bilarna.

Längst bak har Dodgen ett riktigt ynkligt bagageutrymme som dessutom störs av stora hjulhus och är svåråtkomligt genom den smala lastluckan. Så inte heller på den punkten lär Caliber skrämma skiten ur några konkurrenter. Nissan har betydligt generösare med plats i sitt lastutrymme, som också är bättre disponerat och mer lättstuvat. Men några fack där man kan stoppa undan småprylar finns inte och det saknas även i Caliber.

Nissan Qashqai har som modell en större bredd än Dodge Caliber, eftersom den även finns i fyrhjulsdriven version. 4x4-systemet, All-Mode, är detsamma som i den större X-Trailmodellen och pristillägget är 18 000 kronor.