Ford Street Ka

Ford Street Ka - En cabriolet är balsam för en stressad själ. Det är inte någon bil som man jäktar fram med. Det blir alldeles för fladdrigt och obekvämt. Dess-utom är de flesta cabbar inget kul att åka fort med ens med taket på. En öppen kaross är mindre vridstyv än en täckt och de många cabbar vränger sig och knirkar i minsta gupp.

Vän av ordning invänder förstås att en cabriolet är en fullkomligt idiotisk biltyp i ett land som Sverige där sommaren vissa år nästan kan räknas i timmar. Färvisso är vårt klimat kanske inte det mest idealiska för taklösa bilar. Men de dagar då det verkligen är rätt väder är njutningen i en cabriolet så intensiv att det räcker för hela året. En del bilar med avtagbart tak går faktiskt riktigt bra att använda även på vintern. Att köpa en cab behöver alltså inte vara en dåraktig investering. Det behöver inte ens bli särskilt dyrt. De billigaste cabbarna kostar strax över 150 000 kronor. Under våren har det rullat in flera nya cabbar hos de svenska bilhandlarna. Vi lät fyra biltokiga ungdomar – Pia, Elin, Jocke och Miriam – välja sin favorit att ta med ut i grönskan på vårens varmaste dag. Den femte och lyxigaste nyheten tog vi hand om själva.

Elin var upp över öronen förälskad och kunde knappt slita ögonen från Street Ka. Fords minicab är inte bara söt utan har också en uppkäftig charm som är svår att stå emot. Kärlek är som bekant blind. Även om Elin inte såg det, har Street Ka en del egenskaper som nog är lite påfrestande i längden. Den gör sig bäst i riktigt varmt väder, ty det blåser ordentligt i sittbrunnen. Någon vindavvisare som kan mildra turbulensen finns inte i tillbehörslistan. När det blir för kallt är det bara att lägga på taket. Det går ganska snabbt, även om man får göra det för hand.

Utanpå är bilen ett charmtroll, men inuti är den inte alls lika rolig. Det är gott om mörk, dyster plast med en hård och billig yta. Testbilens mörka inredning var nästan tji att hålla snygg. Skräpet kröp in i mattorna och krävde lång och kraftig dammsugning för att krypa ut igen. De två läderstolarna förmår inte liva upp interiören. Tvärtom. De har en platt sittdyna med död svikt som framkallar träsmak på mindre än en timme.

Trots alla ergonomiska brister är Street Ka ändå ganska kul att köra. Den har ärvt en del av Kas rappa egenskaper. Pigg motor och låg utväxling ger bilen rejäl sprutt i alla hastigheter – och det blåser så hårt att man inte hör att motorn surrar ganska friskt. Däremot hörs det tydligt hur det gnisslar och gnirkar om inredning och hjulställ när bilen rör sig i gupp. Vridstyvheten är inte den bästa.

FORD Focus Trend 1,6 Ti-VCT

FORD Focus Trend 1,6 Ti-VCT - Den nya bilen var en smärre revolution i jämförelse med sin ganska slätstrukna föregångare och succén blev omedelbar, inte minst hos de jurymedlemmar som utser Årets Bil. Focus charmade alla och lyckades med konststycket att dubblera den åtråvärda titeln genom att vinna omröstningarna både i Europa och USA.

Men den djärvt designade Forden föll inte bara juryexperterna i smaken. Även kunderna gillade bilen och strömmade till i stora skaror. Focus har sedan debuten sålts i över fyra miljoner exemplar runt om i världen och givit ägarföretaget högvis med klirr i kassan.

Att följa upp en sådan framgång är ingen lätt sak, ens för en biljätte. Fords metod blev att inte fingra alltför mycket på det lyckade originalkonceptet, helt enligt den gamla idrottsprincipen ”ändra aldrig på ett vinnande lag”. Formgivarna beordrades att vara försiktiga med ritstiften och resultatet blev att Focus II fick stora likheter med sin företrädare, åtminstone vid ett snabbt ögonkast. Då märks knappt att det handlar om en ny bil.

De väl tilltagna yttermåtten innebär också att Focus II vuxit förbi sina värsta konkurrenter VW Golf och Opel Astra ganska rejält. Det handlar om ungefär tio cm på längden och lika många på bredden. En del av Fordkarossens alla nya centimetrar äts upp av det förbättrade krockskyddet, men merparten kommer passagerarna direkt tillgodo. Främst i form av en luftigt generös inre bredd och ett osedvanligt rymligt baksäte, som dessutom är skönt att sitta i. Allvarligaste begränsningen för den som åker bak är takhöjden, som delvis beskärs av den brant sluttande taklinjen. Men problem uppstår först om passageraren är över 185 cm.

Det gör att nya Focus har ett brett register. Till vardags fungerar den utmärkt som bekvämt och körsmidigt transportmedel med en rejäl portion stadig storbilskänsla. Samtidigt kan den med fördel användas för lite tuffare äventyr på krokiga vägar när andan faller på. På nöjeskontot noteras också att styrningen är full av både skärpa och känsla och att den smidiga femväxlade lådan är en fröjd att arbeta med. Den lätt överstyrda chassibalansen är ytterligare en ingrediens som förhöjer körglädjen och gör den nya Forden sällsynt alert och följsam att hantera när vägen kröker. Det är nästan så att man inte märker att bilen är framhjulsdriven.

Sammantaget är det bara att konstatera att nya Focus väl försvarar sin föregångares position som en av de absoluta körfavoriterna i Golf-klassen. Och det är inte bara väghållningen som imponerar. Även fjädringskomforten får högt betyg och motståndet i pedaler, ratt, växellåda är perfekt avstämt för att bilen ska upplevas som behagligt lättkörd. Bullernivån i kupén är godkänd, men bara så länge underlaget är någorlunda slätt och hastigheten inte alltför hög. På grov asfalt blir däcksdånet besvärande. I motorvägsfart är dessutom motorn i surrigaste laget, samtidigt som störande vindbrus tränger sig på. Ljudkomforten håller inte alls samma fina standard som fjädringskomforten.

Men varför, snälla Ford, fixade ni inte den aviga vindrutespolningen när ni ändå höll på? Gör man som i alla andra bilar, drar spaken åt sig, så sätts bakrutetorkaren i gång medan vindrutan förblir torr. Vindrutespolningen aktiveras istället med en knapp ytterst på höger rattspak. En knasig och ologisk Ford-finess, som även finns på märkets övriga modeller. Desto bättre fungerar den bekväma, men bestämt stoppade, och högt monterade förarstolen. Den upphöjda sittpositionen har två fördelar; den ger en bra överblick av trafiken och gör det lätt att ta sig i och ur bilen.

Förklaringen? Jo, det har med koncernekonomi att göra. Focus har helt enkelt fått ärva torkaren av Volvo V50, som har en betydligt lägre bakruta. Så kan det gå i plattformsbyggenas tidevarv…

FORD Fiesta 1,4i Ambiente

FORD Fiesta 1,4i Ambiente - Ford har prioriterat utrymmet lite annorlunda. Fiesta har fått ett skapligt baksäte som naturligtvis tar lite utrymme från de två där fram. Man kan utan problem trycka in två fullvuxna i baksätet, eller tre barn. Takhöjden räcker faktiskt till också för långa personer. Dessutom är bakdörrarna och dörröppningen rejält tilltagna. Ändå har man ett hyfsat bagageutrymme.

Framstolarna och baksätet har hård stoppning. Både i sittdyna och i rygg. Det är i och för sig oftast bättre än hängmattemjukt när man sitter länge. Men det finns ju graderingar. Sittdynan är också lite för rak. Ändå kan man justera hur högt man sitter genom att höja respektive sänka stolens bakkant. Jag använde lägsta läget och önskade att jag hade kunnat få lite bättre stöd för benen genom en ännu bättre lutning av sätet. Måste man använda det högsta läget känns det som om man ska kana framåt.

Det är svårt att göra en liten bil tyst. Det buller som kommer in i Fiesta är en kakafoni av olika ljud och uppfattas inte som riktigt irriterande förrän i hög fart. Instrumenteringen går i vanlig Fordstil. Lite stramt och lätt att hitta rätt, förutom den lilla infällda displayen för motorvärme och bränslemängd. De är mycket svåra att se i starkt dagsljus eftersom mätarna helt enkelt är för små och lyser för svagt. Svart instrumentbräda är ett plus. Fiestans stenhårda, lite blanka paneler ger en lite äldre känsla. Det är förstås lättare att hålla en sådan yta ren.

Ford presenterar också några nya motorer i Fiesta, dels en 1,3-liters bensinmotor, dels en 1,4-liters turbodiesel med common-rail bränsleinsprutning. Den vanligaste versionen tros ändå bli just den bil vi testat, Fiesta Ambiente, med bensinmotorn på 1,4 liter. ”Ambiente” innebär ett visst utrustningsalternativ – det lägsta och billigaste.

Med 80 hästkrafter får man hyfsade prestanda, helt jämförbara med de närmaste konkurrenterna, några få undantagna. 13,5 sekunder från stillastående upp till 100 km/tim låter kanske inte så vidare kvickt. Och toppfarten (168 km/tim) är mest av akademiskt intresse.

En småbil som Fiesta har naturligtvis helt andra förtjänster än kvick acceleration. En av dem är just den lilla motorn och den lilla karossen. Fickparkering är busenkelt. Det blir dessutom avsevärt mycket billigare att hälla i full tank. Och man behöver inte göra det så ofta trots att tanken bara rymmer 45 liter. I normal blandad körning hamnade vi på 6,6 l/100 km. Stockholms-trafiken är hopplöst stillastående vilket gör att bränsleförbrukningen kan skilja sig markant mellan olika dagar beroende på kösituationen.

Styrningen är ovanligt nog inte elektriskt assisterad, utan hjälpkraften kommer via hydraulpump – ”för att behålla styrkänslan”. Jag vet inte riktigt om jag skriver under på det. Snarare skulle nog vägkänslan vinna på en lite mer direkt styrning. Å andra sidan är det lättare att klara snabba manövrer med en lättgående styrning. Nya Fiesta är bättre på i stort sett alla punkter jämfört med äldre versionen. Men om man bara sätter sig i framsätet blir det tufft. Där bjuder många konkurrenter på högre komfort, luftigare kupé och snitsigare design.

Ser vi till Vi Bilägares egen attitydundersökning Bil-Q 2001, framgår det tydligt att Fordägarna är betydligt mer nöjda med de senaste modellerna. Då det gäller egenskaper och kvalitet placerade sig faktiskt Ford som trea efter BMW och Toyota i fråga om ett – tre år gamla bilar. Lika nöjda är dessa ägare med Fordverkstäderna. Så det finns uppenbarligen en god förutsättning för de som tänker sig att köpa Fords nya småbil.

FORD Focus C-MAX

FORD Focus C-MAX - Tyvärr försvann all snö och is just vid vår testkörning och med bilen på vinterdäck, visserligen odubbade, blev barmarkskörningen därefter. Vid en längre resa norrut gjorde vi allt för att provocera C-MAX. Men den höll spåret och var vi för brutala gick antisladdsystemet till slut in.

Men med tanke på vald däckdimension är det inte så underligt att vår C-MAX var stadig som en klippa trots friktionsdäck. Testbilen hade nämligen försetts med 17-tums hjul och däck i dimensionen 205/50 17, vilket är ett tillägg som kostar 10 000 kronor. Stan-darddimensionen är faktiskt 195/65/15. De breda och låga 17-tumshjulen ger förstås extremt bra sidgrepp.

Den här karossformen är lyckad på en familjebil. Man får dels en känsla av rymd dels skapligt utrymme trots behändiga yttermått. Ford har dessutom, äntligen, lyckats med en riktigt snitsig formgivning. C-MAX ger ett kompakt och nästan lite sportigt intryck. Och det stämmer väl med köregenskaperna.

Materialet i panelerna är typiskt Ford, det vill säga hård, svart plast. Det är lätt att torka av och hålla rent, men ger jämfört med konkurrenternas mer softa material, ett stänk av 80-talskänsla. Man ser också tydligt när någon av plastdetaljerna inte fått exakt rätt form utan glipar lite i en skarv.

För övrigt är interiören snygg och funktionell utan att överraska med några särskilda finurligheter. Och det hade man kanske förväntat sig med tanke på att C-MAX kommer ut ganska sent på banan. Flexibilitet är ju lite av ett honnörsord bland bilar i den här klassen och det blir tufft för Fords bidrag att konkurrera mot storheter som Renault Scénic, Opel Zafira och VW Touran.

I stadskörning är C-MAX suveränt smidig och lätthanterlig. Flera som fått tillfälle att prova berömmer bilen för att den är lättkörd. Däremot är inte framstolarnas ryggstöd bekvämt. Det finns inget stöd för ryggsvanken. Där är stolen för mjuk. Drar man åt svankstödets justering så känner man ett hårdare tryck men alldeles för högt upp. Efter bara någon halvtimme satt vi och längtade efter en liten kudde att stoppa in mellan ryggstöd och svank.

Bagageutrymmet är ganska rymligt och klarar utan vidare en barnvagn. Luckan öppnar dessutom ovanligt högt varför man slipper riskera att slå huvudet i kanten även om man är lång. Motorn, i vårt fall med 120 hk, gör bra ifrån sig. Med två personer och 100 kg last finns kraft kvar i uppförslut och till säkra omkörningar. Bränsleförbrukningen varierade kraftigt beroende på vem som körde och därmed hur.