KIA cee´d

KIA cee´d - När fabriken är uppe i full fart ska det rulla ut 150 000 Cee´d årligen på europeiska vägar. Den svenske importören bygger ut sitt nät och hoppas sälja cirka 1600 det första året vilket är ett nätt litet steg mot en fördubblad marknadsandel.

Genom att använda en gammal beprövad och antagligen avskriven motor kan VW hålla nere priset. Men det blir inte lågt i alla fall. Kia Cee´d kostar 149 900 kronor och i priset ingår en hel del trevlig utrustning som luftkonditionering, färddator, uttag för USB och MP3-spelare och lite annat smått och gott som man får betala extra för hos VW.

Vi skådar skarvar och detaljer. Byggkvaliteten och detaljarbetet skiljer sig inte nämnvärt mellan de båda bilarna. Dom verkar vara lika skickliga vid bandet i Zilina som i Wolfsburg. Men det känns lite mer påkostat i VW Golf. Sätena är klädda med ett fint ylletyg och tygpaneler på dörrarna ger lite extra ombonad trivsel. Plastpanelerna har en exklusiv, lite mjuk yta och handskfacket är filtfodrat.

Kias inredare har använt mera plast. En del material är lite hårda och billiga att fingra på. Tygerna har mera nylon- än yllekaraktär – men å andra sidan är mönstret trevligare än i den tyska bilen.

Plast eller inte – de flesta betraktare gillar Kias interiör bättre: en mjukt formad instrumentpanel med ljus underdel och metalliska inlägg gör kupén luftig. I VW Golf är det mörkare och dystrare och den höga instrumentpanelen reser sig som en vägg mellan kupén och omgivningen. En del tycker att det känns tryggt, andra instängt.

Bakom vilken ratt testchaufförerna har trivts bäst beror som alltid på storlek och konstitution. Båda bilarna är anpassade för en stor variation av förare. Stolarna höjdjusteras med pumpspakar, rattarna går att ställa i både höjd och längd. Många gånger blir det bra, men inte för alla.

I VW Golf har speciellt kortväxta förare problem. Rattstången är ovanligt kraftig och den som sitter långt fram och högt kan varken koppla eller bromsa utan att slå knäna i den hårda plastkåpan. Kia Cee´d har åtminstone inga delar som föraren slår sig på, men en riktigt bra körställning kan vara knepig att hitta i alla fall. Det verkar dock bra till en början, men efter någon timme i förarstolen börjar kramperna komma. En del får ont i höger lår, andra i vaden. Det beror förmodligen på att högerfoten hamnar fel mot gaspedalen. Med pedalen nedpressad blir fotvinkeln mindre smärtsam, men så kan man ju inte fara fram.

Att Kia Cee´d bara har en 1,6-litersmotor har förvånat flera som provkört testbilen. Den koreanska maskinen är full av pigga hästar som drar iväg efter minsta tecken från gaspedalen. På tomgång jobbar motorn så tyst och lent, att den inte hörs. Vi har flera gånger fått startmotorn att skrika gällt när vi vridit om startnyckeln till den motor som redan varit igång.

Kias chassitekniker har försökt efterlikna Golf och Ford Focus när de valde fjädrar och stötdämpare till Cee´d. Hävdar de. De måste i så fall ha provat GTI- och ST-versionerna för Cee´d tillhör definitivt en av klassens mest hårdfjädrade bilar. Den rör sig stelt i ojämnheter och spår, småkickar och vandrar. Föraren tvingas ständigt göra små pareringar med ratten.

I samband med Svenska Rallyt lät vi en rallyförare prova Cee´d på värmländska skogsvägar. Han kände sig hemma direkt och var full av beröm över Kias bestämda uppträdande. Den fasta fjädringen matchas av en kvick styrning. Servon är elektrisk vilket brukar betyda sämre vägkänsla, men förbindelsen mellan Kias ratt och framhjul är bra.

Väglaget under testdagarna har i sig varit prövande, men några vanliga väghållningsprov, typ undanmanöver, har vi inte kunnat göra. Man behöver nog inte befara att Kia Cee´d bär sig sämre åt än VW Golf. Båda bilarna har påpassliga ESP-system som stryper sladdarna innan de hunnit växa sig farliga.

VW Golf är lite lugnare att köra på dåliga vägar, den saken är klar. Men den tyska bilen har andra problem. Vägbeläggningen behöver inte vara särskilt grov förrän det stiger upp ett våldsamt muller från däcken. Det är inte tyst i Kia Cee´d heller. Motorn kan surra ganska hårt och karossen fungerar ibland som resonanslåda till däcken. Upp till decibelnivåerna i Golf når ändå inte utmanaren. Konstigt nog har VW ständigt förnekat att det skulle vara några bullerproblem med femte Golf-generationen.

Ett lågt inköpspris är förstås aldrig fel och det följer bilen i form av lägre värdeminskning i kronor. Men mellan inköp och försäljning kostar ju en bil lite att ha. På papperet är Kia Cee´d lite snålare än VW Golf men i verkligheten drar de ungefär lika mycket. Fast hos Kia föder bensindropparna både fler och piggare hästar.

Skatt och försäkring ligger på ungefär samma nivå. Återstår service och reparationer och där börjar det ljusna för VW Golf. Kia Cee´d ska servas med 1 500 mils mellanrum, den tyska bilen går dubbelt så långt mellan verkstadsbesöken. Kia har bestämt intervallen av att medeleuropén bara kör 1 364 mil per år. En gång om året vill man titta över bilarna för att säkerställa garantin.

KIA Carens 2.0 CRDi EX

KIA Carens 2.0 CRDi EX - En av de intressantaste representanterna för den nya generationen Kia-modeller är familjekombin Carens, som är specialutvecklad för att passa europeiska kunders tycke och smak. Av testlagets reaktioner att döma har de sydkoreanska konstruktörerna lyckats bra med den saken. Fem förare körde Kian och alla blev positivt överraskade av det gedigna intryck bilen ger.

Jämfört med sin föregångare, som har samma namn, har nya Carens svällt med ett antal centimeter (ungefär fem) på alla ledder. Men modellen har inte bara blivit större rent fysiskt, utan även vuxit som bil. Kvalitetskänsla, utrymmen, köregenskaper, åkkomfort - allt är minst en klass bättre än tidigare.

Under alla förhållanden gör nog säkerhetsmedvetna Carens-spekulanter klokt i att avvakta Euro NCAP:s resultat innan någon affär görs upp. Nivån på säkerhetsutrustningen är däremot klart godkänd, samtidigt som pris och ägandekostnader är högst rimliga. Kian kostar 20 000 – 40 000 kronor mindre än konkurrenterna och det är förstås ett argument som väger tungt.

Med reservation för krocksäkerheten är nya Carens i testlagets ögon en utmanare som kan hota alla mellanklassens sjusitsiga flexbilar. Sedan må de heta Opel Zafira, Renault Grand Scénic, Toyota Corolla Verso, VW Touran eller vad de vill.

Själva har vi låtit den nya koreanen mäta krafterna mot Mazda5, som lanserades förra året och snabbt blev känd som en av de spänstigaste och mest underhållande familjebussarna att köra.Det är den fortfarande, kan vi avslöja. På testruttens värsta krokparti skenar Mazdan iväg som om den inte gjort annat. De svindlande krökarna tas med en obesvärad självklarhet och bilen svarar rappt, villigt och med hög precision på förarens signaler även när den provoceras hårt.

Carens är avgjort trögare i reaktionerna, kränger mer och har inte alls samma fina styrrespons och väghållning som sin japanska konkurrent. Kian blir rejält avhängd och känns nästan klunsig att hantera i jämförelse med den rappa Mazdan. ”Sportig” är ett missbrukat ord bland bilbranschens marknadsförare, men skulle någon flexbil vara förtjänt av omdömet så ligger Mazda5 bra till. Och varför ska man inte kunna ha lite skoj bakom ratten fast man kör en familjebuss?

Kia kontrar med att ha den behagligaste fjädringen och den klart bästa ljudkomforten och utses därmed till åkfavorit. Även i stadstrafik är Carens en vinnare. Sikten är utmärkt och bilen sällsynt smidig att hantera. Samspelet koppling/gas/växellåda går nästan av sig själv, känns det som. Då är Mazda5 besvärligare att tampas med. Växelföringen är kärv och kopplingens ingrepp abrupt. Resultat: träning krävs för att köra ryckfritt och utan tjuvstopp i tät trafik. Det är inget bra betyg.

Även om Mazda har en liten prestandafördel upplevs båda motorerna som urstarka vid normal körning. Gemensamt är också den snabba gasresponsen, en egenskap som långtifrån alla dieslar skämmer bort sina chaufförer med. Sett strikt från förarens synvinkel är Mazda, trots vissa skönhetsfläckar, bäst i test. Men en familjebil måste klara mer än att bara underhålla föraren och så fort man flyttar sig bakåt i bilarna börjar Kia knapra in på försprånget. Carens är rymligare i kupén, både på mittraden och i de två uppfällbara stolarna längst bak. Vi testade med att sätta en 190 cm lång person i förarstolen, en 180 cm-gubbe på mittraden och en lika lång på tredje raden. Det gick! Dessutom satt fakiren längst bak tillräckligt bekvämt för att klara en betydligt längre färd än bara runt kvarteret. Det klarar inte Mazda5 med samma försökspersoner.

När stolarna skjuts tillbaka återtar de sitt förinställda läge, en bekväm finess som Mazda inte kan erbjuda. Ytterligare ett plus för Carens är att de fem sittplatser bak är skönare än i Mazda5. Fast med tre vuxna på mittraden blir det förstås ganska trångt över axlarna i den koreanska bilen. Då är det kanske ärligare att, som Mazda, beteckna sin bil 6+1-sitsig. För det är precis vad den är. Mittplatsen på mittraden lämpar sig inte för några längre färder.

Tyvärr känns Carens i några avseenden också som en lågbudgetbil. Läderratten är hal som en ål och kan bara ställas i höjdled, stolsvärmen är klen, strålkastarspolare saknas och samma sak gäller insynsskydd för bagaget. Någon integrerad radio finns inte heller och kunden får, precis som i gamla tider, låta eftermontera ljudanläggningen.

Även moderniteter som navigationssystem och DVD-anläggning för baksätet lyser med sin frånvaro på Kias lista över extrautrustning, där också en praktisk finess som färddator saknas. Mazda5 dras också med några märkliga utrustningsmissar. Automatlåda finns överhuvudtaget inte på programmet, vilket säkert diskvalificerar bilen hos många köpare. Lastförankringsöglor i plast är en annan lösning som inte verkar särskilt genomtänkt.