Audi A2

Audi A2 - Riktigt små bilar har alltid haft det svårt i Sverige. Men vi har sett ett trendbrott de senaste åren. Korta, små höghus blir allt vanligare i trafikvimlet. Ser vi till storleken är det egentligen bilar som Ford Fiesta och Peugeot 205 som är närmast A2. Men ingen lär välja mellan dem. Den enda riktiga konkurrenten är än så länge Mercedes A klass, trots att den nuvarande modellen är avsevärt kortare än A2.

Det var också en ganska vanlig reaktion hos de bilintresserade som kom fram för att ta sig en närmare titt. Många lovord, ända tills man frågade om priset. Testbilen med dess extrautrustning landar nämligen på avskräckande 192 900 kr. Frågan är om ägaren får valuta för pengarna. Ur statussynpunkt blir svaret troligtvis ja. Och om man nu medvetet väljer en liten bil är chansen god att ägaren blir nöjd med A2.

Den lilla bensindrivna fyran med 75 hästkrafter är överraskande pigg i stadskörning. Man är snabbt iväg. Lite motigare blir det med last och högre fart. Då får man ta i för att få fart vid omkörningar. Treans växel gäller vid omkörningar i 70-90 km/tim. Annars blir det segt.

Kupéns volym imponerar och komforten är suverän. Men efter en 15-20 mil märks några svagheter. Man sitter ganska lågt där fram. Så även om sitsen är väl tilltagen och på det hela taget riktigt skön att sitta i, så kan en lång person uppleva att det blir lite trångt för benen. Höger knä skavde mot panelen och man längtar efter att sträcka ut benet och slippa hålla det böjt mot gaspedalen. Farthållare hade varit bra.

Mitt på bakrutan i glas sitter en spoiler som ska hålla rent också i regn, utan att man ska behöva torkare. Men det innebär också att man får kondens på den övre delen medan den nedre är ren. Förmodligen lär spoilern också fungera som en hylla där snön packar upp sig. Det räcker inte med att aktivera bakrutevärmningen. Här måste borstas och skrapas först.

A2 klarade sig ändå riktigt bra som familjebil. Två vuxna och två tonåringar åkte omkring som vanligt utan några mankemang. Den är trivsam, rolig att köra och rymmer betydligt mer än man tror. Men väljer man till en del av finesserna som man gärna vill ha på en bil hamnar priset kusligt högt.

Audi Space Frame, som bygger på en ram av strängjutprofiler, sammanfogade via vakuumgjutna knutar, användes första gången på A8 1994. Delarna monteras genom migsvetsning, lasersvetsning, limning och stansnitning (en metod som används på flygplan). 14 års forskning ledde fram till en viktbesparing på 140 kg på en nära på två ton tung bil. Sex år senare har man bantat 150 kg på en bil som väger lite drygt ett ton.

En viktbesparing på tio procent minskar bränsleförbrukningen med fem procent, enligt Audis tekniker. Med A2 skulle man alltså spara drygt sju procent. Audi gör inget stort nummer av återvinningen av bilen. Man kan förledas tro att en krockad Audi A2 som skrotas, smälts ner, hälls i en form och sim-sala-bim blir till en ny bil! Så enkelt är det inte.

Vissa delar av A2 innehåller redan i dag återvunnet aluminium. Men ska specifika detaljer i själva ramen återskapas, måste man skära itu och sortera betydligt mer noggrant. Gjutna detaljer är legerade med kisel, dragna och valsade delar med magnesium och dessa är inte kompatibla. Och stål är en i allra högsta grad oönskad förorening.

Och det är väl inte alldeles otänkbart att man till exempel skulle sätta gränser för utsläppen av koldioxid. Än så länge redovisas bara hur många gram koldioxid per km som nya bilar släpper ut enligt körcykeln. Den står i direkt proportion till förbrukningen av bränsle. Lätta, snåla bilar släpper förstås ut mindre mängd koldioxid.

Så visst, Audi A2 är byggd med framtidsteknik i ett miljövänligt material. Miljövänligt främst tack vare lägre vikt. De dryga kostnaderna för utveckling ses av Audi som en investering för framtiden som förhoppningsvis betalar sig. Det är inte säkert att det räcker att bara göra indre bilar och snålare motorer för att konkurrera med aluminiumbilar.