CITROËN C2 1,6 VTR

CITROËN C2 1,6 VTR - De är i grunden byggda enligt samma koncept: fyrsitsiga, flärdfulla och fantasifullt formgivna. Fast skalen är förstås olika. Mini är en retrobil med inspirationen direkt hämtad från Alec Issigonis original från 1959, medan Citroëns karosslinjer snarast för tankarna mot framtiden.

Men även om koncepten är snarlika så spelar bilarna ekonomiskt i helt olika divisioner. Mini One är tänkt som en budgetupplaga av den redan kultförklarade brittiska småbilen. Ändå är den förskräckande dyr i förhållande till C2:an. Redan grundpriset är drygt 15 000 kronor högre än Cittrans, trots att den franska bilen är betydligt generösare utrustad.

Vill man dessutom ha sin Mini One med CD-radio, klimatanläggning, antisladdsystem och huvudkrockgardin landar priset på hårresande 184 300 kronor. Det är på gränsen till orimligt mycket pengar för en småbil med 90 hk-motor. Kult kostar, den saken är klar. Att Mini hanteras av prestigetillverkaren BMW gör förstås också sitt till. Motsvarande prislapp för C2 är 142 500 kronor, en rejäl summa även det. Men skillnaden till Mini är hela 41 800 kr och så mycket mer är den brittiska bilen inte värd, enligt testlagets samstämmiga bedömning.

Även i ämnet underhållning bakom ratten får C2 se sig slagen. Den moderna hundkojan är småbilsklassens tveklöst bästa körmaskin. Väghållningen är superb och bilen hänger med på snart sagt vilka äventyr som helst på krokiga vägar. Den är också sällsynt alert i styrreaktionerna och det räcker med små rattrörelser för att med stor precision lotsa ekipaget rätt i böjarna. Gokart-känslan är påtaglig. Som tur är har styrningen, med elektrohydraulisk servo, ett skönt avstämt motstånd. Det gör att Mini aldrig känns nervös, trots det direkta gensvaret på rattvridningarna.

Citroën har också nöjt sig med en enklare bakvagn än Mini och valt en traditionell halvstel torsionsaxel. Den borde ge sämre fjädringskomfort och följsamhet mot underlaget än den engelska konkurrentens påkostade multilänkupphängning. Men av det märkte testlaget ingenting. Det är snarare så att C2 sväljer vägens ojämnheter behagligare än Mini och några tendenser till bakvagnssläpp på gropiga vägar kunde vi heller inte märka. Det är skickligt chassiarbete. Cittran är i det närmaste perfekt avstämd i balansen mellan fjädringskomfort och stadig väghållning.

Fast lite oljud får man kanske acceptera, det handlar ju trots allt om småbilar. Av den anledningen förväntar man sig också beskedliga bensinnotor, men i fallet Citroën stämmer det inte alls. Vår testbil, som var väl inkörd, drog nästan 30 procent mer bensin än utlovat under de cirka 200 mil vi körde den. Då har vi ändå räknat bort prestandaprover och andra övningar då bilen gått extra hårt. Det är inte acceptabelt!

Även Mini One behövde mer bränsle, cirka 17 procent, än vad som anges i deklarationen. Men i det fallet är vi lite mildare i kritiken; bilen var helt rå, den hade bara rullat 40 mil när testet påbörjades. En stilla undran är om det är SensoDrive-lådan som spökar till det för Cittran. Enligt alla papper ska C2 vara snålare med den automatiserade sekventiella växellådan än med en vanlig manuell.

Men kanske är det med SensoDrive som med turbomotorer. Dessa är ofta beskedliga när de körs enligt den speciella cykel som används för att fastställa den officiella bränsleförbrukningen. När man sedan använder dem på riktigt, ute i trafiken, skenar bensintörsten lätt iväg långt över alla deklarerade värden.

Det tredje alternativet är att inte växla alls. Tryck bara på autoknappen så sköter lådan sig själv. Men då blir i ärlighetens namn framfarten i ryckigaste laget. I Mini får föraren nöja sig med en normal femväxlad låda, som både tål snabba växelbyten och är exakt och behaglig att hantera. Enda missen är att man ibland ofrivilligt fastnar mellan lägena vid uppväxling från fyran till femman.

Trots att varken C2 eller Mini är några stora bilar, så är det gott om utrymme på förarplatserna. Den inre bredden imponerar i båda bilarna och interiörerna är kul och lekfullt formgivna.

Som helhet trivdes testlaget bättre i Cittrans sköna sportfåtölj än i Minis plattare och hårdare stol. Det är också lättare att finjustera körställningen i C2, eftersom ratten kan ställas både på längden och på höjden. Även när det gäller småfack och smarta förvaringsutrymmen är den franska bilen bäst utrustad. Förarpositionen i Cittran är betydligt högre än i Mini och det ger en bättre överblick av trafiken, samtidigt som in- och ursteg blir smidigare. I den brittiska bilen sitter man extremt lågt och att äntra den är nästan som att kliva ned i en sportvagn.

I EuroNCAP:s krocktester har C2 och Mini fått samma betyg, fyra stjärnor. Men den franska bilen bedöms som något säkrare med en totalpoäng på 29 mot Minis 25. Lill-Cittran klarade frontaltestet bättre, samtidigt som den knep en extrapoäng för att den har bältespåminnare på förarplatsen. 29 poäng innebär också att C2, tillsammans med Toyota Yaris, är bäst i småbilsklassen. Fast Mini One är i alla fall testets solskensbil. Och det inte bara för att den lockar fram massor av glada leenden hos betraktarna, utan lika mycket för att den direkt vantrivs i slaskigt vårvinterföre.

Citroën C2 är avgjort mer användbar och nästan lika skojig att köra. Dessutom är den åtskilliga tusenlappar billigare, trots starkare motor. En Mini One med motsvarande utrustning som C2 1.6 VTR skulle kosta 40 000 kronor mer. I det läget spelar det ingen roll att Cittran har ett skakigare andrahandsvärde, drar mer bensin och behöver en rostskyddsbehandling. Testlaget väljer C2. Tveklöst.