KIA Carens 2.0 CRDi EX

KIA Carens 2.0 CRDi EX - En av de intressantaste representanterna för den nya generationen Kia-modeller är familjekombin Carens, som är specialutvecklad för att passa europeiska kunders tycke och smak. Av testlagets reaktioner att döma har de sydkoreanska konstruktörerna lyckats bra med den saken. Fem förare körde Kian och alla blev positivt överraskade av det gedigna intryck bilen ger.

Jämfört med sin föregångare, som har samma namn, har nya Carens svällt med ett antal centimeter (ungefär fem) på alla ledder. Men modellen har inte bara blivit större rent fysiskt, utan även vuxit som bil. Kvalitetskänsla, utrymmen, köregenskaper, åkkomfort - allt är minst en klass bättre än tidigare.

Under alla förhållanden gör nog säkerhetsmedvetna Carens-spekulanter klokt i att avvakta Euro NCAP:s resultat innan någon affär görs upp. Nivån på säkerhetsutrustningen är däremot klart godkänd, samtidigt som pris och ägandekostnader är högst rimliga. Kian kostar 20 000 – 40 000 kronor mindre än konkurrenterna och det är förstås ett argument som väger tungt.

Med reservation för krocksäkerheten är nya Carens i testlagets ögon en utmanare som kan hota alla mellanklassens sjusitsiga flexbilar. Sedan må de heta Opel Zafira, Renault Grand Scénic, Toyota Corolla Verso, VW Touran eller vad de vill.

Själva har vi låtit den nya koreanen mäta krafterna mot Mazda5, som lanserades förra året och snabbt blev känd som en av de spänstigaste och mest underhållande familjebussarna att köra.Det är den fortfarande, kan vi avslöja. På testruttens värsta krokparti skenar Mazdan iväg som om den inte gjort annat. De svindlande krökarna tas med en obesvärad självklarhet och bilen svarar rappt, villigt och med hög precision på förarens signaler även när den provoceras hårt.

Carens är avgjort trögare i reaktionerna, kränger mer och har inte alls samma fina styrrespons och väghållning som sin japanska konkurrent. Kian blir rejält avhängd och känns nästan klunsig att hantera i jämförelse med den rappa Mazdan. ”Sportig” är ett missbrukat ord bland bilbranschens marknadsförare, men skulle någon flexbil vara förtjänt av omdömet så ligger Mazda5 bra till. Och varför ska man inte kunna ha lite skoj bakom ratten fast man kör en familjebuss?

Kia kontrar med att ha den behagligaste fjädringen och den klart bästa ljudkomforten och utses därmed till åkfavorit. Även i stadstrafik är Carens en vinnare. Sikten är utmärkt och bilen sällsynt smidig att hantera. Samspelet koppling/gas/växellåda går nästan av sig själv, känns det som. Då är Mazda5 besvärligare att tampas med. Växelföringen är kärv och kopplingens ingrepp abrupt. Resultat: träning krävs för att köra ryckfritt och utan tjuvstopp i tät trafik. Det är inget bra betyg.

Även om Mazda har en liten prestandafördel upplevs båda motorerna som urstarka vid normal körning. Gemensamt är också den snabba gasresponsen, en egenskap som långtifrån alla dieslar skämmer bort sina chaufförer med. Sett strikt från förarens synvinkel är Mazda, trots vissa skönhetsfläckar, bäst i test. Men en familjebil måste klara mer än att bara underhålla föraren och så fort man flyttar sig bakåt i bilarna börjar Kia knapra in på försprånget. Carens är rymligare i kupén, både på mittraden och i de två uppfällbara stolarna längst bak. Vi testade med att sätta en 190 cm lång person i förarstolen, en 180 cm-gubbe på mittraden och en lika lång på tredje raden. Det gick! Dessutom satt fakiren längst bak tillräckligt bekvämt för att klara en betydligt längre färd än bara runt kvarteret. Det klarar inte Mazda5 med samma försökspersoner.

När stolarna skjuts tillbaka återtar de sitt förinställda läge, en bekväm finess som Mazda inte kan erbjuda. Ytterligare ett plus för Carens är att de fem sittplatser bak är skönare än i Mazda5. Fast med tre vuxna på mittraden blir det förstås ganska trångt över axlarna i den koreanska bilen. Då är det kanske ärligare att, som Mazda, beteckna sin bil 6+1-sitsig. För det är precis vad den är. Mittplatsen på mittraden lämpar sig inte för några längre färder.

Tyvärr känns Carens i några avseenden också som en lågbudgetbil. Läderratten är hal som en ål och kan bara ställas i höjdled, stolsvärmen är klen, strålkastarspolare saknas och samma sak gäller insynsskydd för bagaget. Någon integrerad radio finns inte heller och kunden får, precis som i gamla tider, låta eftermontera ljudanläggningen.

Även moderniteter som navigationssystem och DVD-anläggning för baksätet lyser med sin frånvaro på Kias lista över extrautrustning, där också en praktisk finess som färddator saknas. Mazda5 dras också med några märkliga utrustningsmissar. Automatlåda finns överhuvudtaget inte på programmet, vilket säkert diskvalificerar bilen hos många köpare. Lastförankringsöglor i plast är en annan lösning som inte verkar särskilt genomtänkt.